Léandre/Houle/Strid - Last Seen Headed

Magnus Nygren, Sound of Music

"Because as we evolve each of us changes as individuals, our molecules, our DNA and our music as musicians". Citatet är den franska basisten Joëlle Léandres svar (i omslagstexten) på frågan varför det är intressant att fortsätta att samarbeta med musiker hon spelat med i decennier. Svaret har direkt bäring på den här konstellationen då hon har samarbetat med den kanadensiske klarinettisten François Houle sedan tidigt 1990-tal och med svenska trumslagaren Raymond Strid sedan flera år tillbaka. Men det kan också ses som något av ett signum för denne gigant bland basister, inom såväl improvisations- som noterad musik, i det att hon söker och scannar av motspelaren så väl att små förändringar blir synliga och betydelsefulla.

Vid en flyktig genomlyssning av Last seen Headed bär mycket igenkännandets märke. Bas, klarinett och slagverk möts och skapar en gemensam musik skapad i stunden. Det övergripande soundet känns igen, sammanhanget likaså. Ändå är det så givande att lyssna på den. Med öronen hittar jag ljudliga platser jag trivs att vara på. Platser som föder tankar och reflektioner. Dock inga direkta bilder, snarare abstraktioner av skeenden, stämningar, viljor, temperament. Men det är mycket svårt att greppa vad det är som händer i såväl musik som intellekt, det finns en inbyggd flyktighet som min kollega Johan Redin uttryckt det.

Jag fascineras av styrkan i François Houles ton och hur Raymond Strid med vispar på trummor och cymbaler nästan efterliknar Léandres drag med stråken i den inledande "Last seen Headed I". Strid uppvisar vid flera tillfällen sin oerhörda musikalitet, där epitetet trumslagare känns allt för begränsande. Exempelvis när han med en virvel för över "Last seen Headed II" från det japanskt klingande (Houle får här klarinetten att låta som en japansk flöjt) till västerländsk improv. Det är uppbrott, det är pondus och beslutsamhet som endast kommer från någon med djupa musikaliska erfarenheter.

Houle är väldigt varierad. Klarinetten är stark och klar och Houle fyller den förvånansvärt ofta med melodiskt innehåll. Men han träder även in i Evan Parker-liknande virvlar av cirkulär andning där klarinetten liknar en sopransaxofon. Ska jag hitta några passande ord för Joëlle Léandre får det nog bli frånvaro av tvekan. Hon är nästan skrämmande precis och självklar. Trots att alternativen är oändliga känns det som hon alltid går den enda vägen. Samtidigt är hon en lyssnande musiker, hon hör vad som händer runt omkring henne och använder sig av det, ger och tar.

Förmågan att lyssna har alla tre. Tillsammans med att de även skapar intressanta ljud gör denna förmåga att musiken blir mer än summan av tre skickliga individualisters uttryck. Väldigt levande och om inte banbrytande så är den ett fint exempel på när improvisationsmusik är riktigt bra och intressant.