Bengt Nordström - The Environmental Control Office

Ingmar Glanzelius, Dagens Nyheter

Den modige går sin egen väg

Bengt "Frippe" Nordström vågade gå sin egen väg inom jazzen och han vågade visa sin rädsla.
EN AV DE STORA legenderna inom svensk jazz, föraktad och älskad. Gick under en livstid med sin långa rock och sin saxofonväska till alla lokaler i Stockholm där jazz spelades. När han tyckte att någon av landets stora spelade dåligt, öppnade han väskan, tog långsamt upp saxofonen, satte ena foten på estraden och tenorsaxens munstycke mitt i den öppna munnen men blåste inte. Spelade stjärnan extra svagt, gav Frippe ett gråtfärdigt tjut och musiken välte.
De berömda musikerna försökte få honom utkastad. Han blev vän med Albert Ayler och spelade in honom och blev utskrattad också för detta. När han dog för tre år sedan, var det inte många som spelat med honom frivilligt. Nu kommer en dubbel cd med Bengt Frippe Nordström och tre vänner, gjord för fem år sedan på Fasching, troligen utan publik.
HANS TENORSAXOFON gnäggar på de toner som råkar ligga i vägen för fingrarna. Peeter Uuskylas trummor är en dressin som rullar på gammaldags spår med skarvar. Lars Svantesons fiol gnider över till hälften nedtryckta strängar, spelar ovanpå musiken, flyger över, sätter inte ner fingrarna på greppbrädan. Björn Alkes bas tar oregelbundet trevande rytmer. Men plötsligt sätter han av i ryslig fart.
De fyra försöker inte samsas och följa varandras påhitt och stegringar, de värnar om sin egen integritet. Men när fiolen antyder "Små grodorna", kan inte Frippe hålla sig, tar upp den och styckar den.
GRODORNA ÅTER KOMMER i brottstycken, rytmen glider in i olika tempon och stilar, tung swing och fria rytmer, Frippe gärna med fanfarer. Alke med hysterisk stråke, och tenoren jämrar sig med så stort vibrato att ljudet nästan försvinner åt båda hållen, ljudet stryps. Jag tror att ambulansen kör förbi, men det är Svantesons fiol.
En dag ringer Frippe på dörren, sätter sig i soffan och berättar under två timmar om en musik som ska få rymden att rämna, och går. Han vill att jag ska veta.
PÅ ANDRA SKIVAN spelar han klarinett, han plågar fram de höga tonerna som han försöker få att spricka.
Denne man krävde att få vara sig själv, rädd och stridig. Han är nästan den ende man jag mött som vågat visa sig rädd.