Bengt Nordström - The Environmental Control Office

Johan Lif, Västmanlands Länd Tidning

Musiker som gick sina egna vägar

Frijazzlegend, missförstådd och ignorerad av sin samtid, hyllad och återutgiven efter sin död. Historien känns igen. Vi är alltid på jakt efter bortglömda pionjärer att återupptäcka, fotnoter i musikhistorien som kan byggas ut till hela kapitel, kartor att rita om.
Bengt "Frippe" Nordströms pionjärstatus är välförtjänt. 1961 gjorde han den första inspelningen någonsin med den då okände Albert Ayler (tillsammans med två förbryllade kostymklädda svenska jazzmusiker). Lite senare skulle han spela in några av de första soloimprovisationerna på saxofon, flera år före Anthony Braxtons banbrytande For Alto.
Sina skivor lät han själv trycka upp och sälja i små upplagor, dyrgripar för framtida samlare att gräva fram. Något inträde till jazzetablissemanget fick han aldrig: han var för excentrisk, för paranoid, för svår.

Här är hur som helst några inspelningar som Bengt Nordström gjorde 1988 med sitt enda riktiga band, Miljövårdsverket, prydligt återutgivna på en dubbel-cd. Det är musik som inte kan låta bli att dra med lyssnaren när den otåligt rusar framåt och som övertygar i kraft av sin energiska beslutsamhet: Bengt Nordström spelar inte med någon konstnärlig fulländning som mål utan i ivriga, stammande, glädjefyllt snubblande fraser.
När han citerar Små grodorna (eller Eine kleine Nachtmusik, eller nationalsången) låter det först som en irriterande gimmick. Men när melodin upprepas gång på gång, utan några spår av ironi, måste man ge efter för den rena entusiasmen. Ur dessa simpla diatoniska melodifragment kramar Bengt Nordström fram samma emotionella styrka som Ayler utvann ur gamla spirituals och New Orleans-marscher.

Den harmoniska ramen läggs fast av violinisten Lars Svanteson (vad hände med honom?), som får spela samma roll som Michael Sampson på Aylers klassiska Greenwich Village-konsert, medan basisten Björn Alke och trumslagaren Peeter Uuskyla rumlar runt i polyrytmisk extas.
Rytmsektionens flexibilitet och känsla för rymd gör att musiken aldrig blir statisk.
Möjligen var Bengt Nordström alltför isolerad och alltför hopplöst förälskad i Albert Aylers 1960-talsmusik för att verkligen kunna forma och utveckla en egen röst. Men det spelar egentligen ingen roll, någon epigon var han inte, bara en tenorsaxofonist som det officiella musiklivet försköt och föraktade, och som valde, eller tvingades, att gå sin egen väg.
Kanske dokumenterar dessa inspelningar en obesvarad kärlek. Men de ger oss också en bild av en man för vilken musiken verkar ha varit allt, överhuvudtaget den enda anledningen att leva.