Den andra skivan med denna mycket fina trio. Joel Grip på bas, Niklas Barnö på trumpet och franske Didier Lasserre på trummor lyckas återanvända 60-talets frijazz utan nostalgiska nycker. Grip/Barnö finns tillsammans i ett flertal sammanhang på skiva, i The Jolly-Boat Pirates, Kege Snö och Je Suis! Båda har ett driv och ett jävlaranamma i sin musik som de i all sin nakenhet ställer upp till allmän beskådan, och Didier Lasserre återfinns tveklöst i samma härad. Hos alla tre ser man skavanker och brister, men framförallt en ärlighet i det de gör. Utan omvägar kör de rakt på.
I förhållningssättet och det flytande soundet finns likheter med Albert Ayler. Niklas Barnö lyckas till och med via trumpeten nå in i den aylerska klagan och Lasserres cymbaler och virvel bildar en rytmiskt föränderlig kropp à la Sunny Murray.
Just föränderligheten är ett karaktärsdrag hos denna trio. Alla tre står som kompositörer på samtliga fem låtar, huruvida det är kollektiva improvisationer i stunden eller gemensamt skapade låtar innan inspelningen framgår inte av omslaget. Jag lutar dock åt det förstnämnda. Någon tematik att tala om hör jag inte, däremot ett kollektivt sound och en kollektiv vilja. Detta är inget hinder för växelvisa individuella prestationer som går i fören för de andra och inspirerar och pekar ut möjliga riktningar.
Niklas Barnö sätter snabbt prägel på musiken i inledande ”Admitting”. Det är som att han prövar klangerna för att höra om de håller. När han väl är övertygad ökar han på, ger dem större tyngd och snabbare flöde. Men aldrig blir det självsäkert. Fördelen med detta självprövande spel är att det aldrig blir förutsägbart. Det brottas med sig självt, korta skavande skall förbyts till gråt och tandagnisslan som i sin tur kan leda fram till skrovligt svajande linjer. Det är faktiskt alldeles briljant!
