Joëlle Léandre - At Souillac en Jazz

Leif Carlsson, Lira

Energin är hög från start och vi hamnar genast i ett pågående förlopp. Musiken är sträv och motvillig med djupa toner, som i inledande Calès I. Den är drabbande skön och poetisk med lätt studsande stråkdrag som i Calès IV, brutalt ropande i Calès V, ett surrande bi, tydlig andhämtning och dramatiska opera-sångutbrott i Calès VII, accepterande och trösterik, med ett tema som först upprepas stillsamt men vartefter allt mer pockande, i avslutande Calès VIII.
Joëlle Léandre uttrycker ofta flera känslor samtidigt. Jag tror inte hon skiljer på liv och konst. Ett skapelsemuller, melodifragment och rytmiska infall, jorden rister. Ibland finns bara en tunn tunn tråd (som inte brister), en nutida blues. Med basfiol och röst framträdde hon under jazzfestivalen i Souillac i sydvästra Frankrike förra året. Just där på konserten är hon en arvtagare till Bessie Smith.
Hon skivdebuterade 1981. Förutom med de flesta i den europeiska och amerikanska jazz- och improvisationseliten har hon spelat med Pierre Boulez, arbetat med dansaren och koreografen Merce Cunningham och med John Cage. Många soloframträdanden dessutom. Hon fyllde 70 strax efter konserten.
Detta är bland det mest gripande jag hört av henne. En tonsatt tillvaro som går från påstridigt mörker mot försoning men inte direkt mot stillhet och frid. Livet fortgår och nya ståndpunkter måste alltid prövas.

- - - - -

The energy is high from the start and we immediately end up in an ongoing process. The music is rough and reluctant with deep tones, as in the introductory Calès I. It is strikingly beautiful and poetic with slightly bouncing strings as in Calès IV, brutally shouting in Calès V, a buzzing bee, clear breathing and dramatic opera-song outbursts in Calès VII, accepting and comforting, with a theme that is first repeated quietly but gradually more poignant, in concluding Calès VIII.
Joëlle Léandre often expresses several emotions at the same time. I do not think she distinguishes between life and art. A creation rumble, melody fragments and rhythmic whims, the earth shakes. Sometimes there is only a thin thread (which does not break), a contemporary blues. With double bass and voice, she performed during the jazz festival in Souillac in southwestern France last year. Right there at the concert, she is an heir to Bessie Smith.
She made her record debut in 1981. In addition to most of the European and American jazz and improvisational elite, she has played with Pierre Boulez, worked with dancer and choreographer Merce Cunningham and with John Cage. Many solo performances as well. She turned 70 shortly after the concert.
This is among the most moving I've heard from her. A toned-down existence that goes from assertive darkness to reconciliation but not directly to silence and peace. Life goes on and new positions must always be tried.