Ceccaldi/Negro/Ceccaldi/Chennebault - La Scala

Leif Carlsson, Tidningen Kulturen

Det börjar med lite fransk pianoimpressionism färgad och spetsad av fiol och cello, men låt inte lura dig, allt är inte bara näckrosor solsken och trånad. Man märker snart att musiken utan tvekan är från vår tid även om rötterna inte är bortryckta, klokt nog. Slagverk sommaråska och blåsvarta moln har också sin plats i denna tillvaro. Både kontemplation och explosion och många känslolägen däremellan, ingen tomgång.

Den här gruppen formades för två år sedan till en teaterproduktion. La Scala betyder stege eller trappa på italienska, och visst kan man säga att musikerna kliver upp (eller ner) genom olika skikt eller våningar, men lika gärna kan de leta sig fram genom den musikaliska skogen med ljusa solglittrande gläntor och mer svårforcerad mossbelupen blockmark. Då slipper man metaforen om uppåtstigande och olika nivåer. Här behandlas nämligen alla tankar och infall lika seriöst, vilket ju inte alls utesluter en lättsam spelhumor som sipprar in i musiken.

Hursomhelst traskar spelarna kammartätt tillsammans med jazzkänsliga öron och rockkostym på Stockhausen och bluesblick hos Bartok. De tittar efter vad som finns, vänder och vrider på det, och gör sedan sitt. Kompositionerna rymmer även improvisation. Denna samtida musik klingar med lättillgänglig melodik och insisterar på din uppmärksamhet.

Roberto Negro på piano har komponerat tre stycken, Théo Ceccaldi på altfiol och fiol har skrivit ett, de återstående tre styckena har hela kvartetten som upphovsmän, och de övriga är alltså Valentin Ceccaldi som spelar cello och Adrien Chennebault slagverk. Fyrtiotvå väl använda minuter.