Niels Jørgen Steen’s Beatkapell - The Åhus Concert

Thord Ehnberg, Ljusnan

NIELS JÖRGEN STEEN´S Beatkapell, ett glatt svänggäng i en 34 år gammal inspelning vid Åhus festivalen i Skåne. I detta Beatkapell ingick en då trettiotvå årig tenorist, Jesper Thilo, som vi kan höra live på jazzklubbens nästa konsert.

JÖRGEN STEEN har i sitt Beatkapell alltså Jesper Thilo av årgång 1973. Ett band som svänger något alldeles enormt. Och vad jag hört av Jesper Tilo genom åren har han behållit det enorma drivet och gunget och spelar fortfarande i samma anda som i denna skiva. Och vi har ju hört honom tidigare på jazzklubben, 1992 och i Svaben 1989 som faktiskt finns dokumenterat på skiva, med en underbar Body and soul.

Det är hans tenorsax som också dominerar Åhus-skivan. Med enorm swing i snabbare låtar och broderande spel i idérika utsvävningar i ballader. De övriga i Beatkapellet, trots hans dominans vad det gäller solospel, står honom inte efter vare sig i swing eller idéfyllt spel.

Jazz under sextio och sjuttiotalet var stadd i stark utveckling som en dåtida Miles Davis, Ornette Coleman som tillsammans med då nyligen bortgångne John Coltrane och Albert Ayler, med flera, dragit upp riktlinjer för i mer intellektuellt spel i fria former. Så kommer då detta danska "swänggäng" och spelar sin musik baserad på gammal god swingmusik med enormt driv i spelet.

Från inledande Jesper Thilo kompositionen Blues For The Summer, via välkända How High the Moon, där tenoren elegant citerar en fras ur Flamingo, samt i raskt tempo Hey Lock och Perdido, där Red Mitchell inte kan hålla sig utan kommer upp på Åhus- scenen och utbrista i scat/bop-sång och "högtflygande" flageole´tt toner ur tenoren i den senare.

Med unison sång i skojiga The flat foot floogie, ytterligare en som bjuder på lättlyssnad, smakfullt swingspel av samtliga i det härliga mediumgungande tempot. Tenorist Thilo, Niels Jörgen Steen, piano, Torben Munk, gitarr, Hugo Rasmussen, bas och Ove Rex, trummor.

Själfullt flödande idérik tenorsax och gitarr bjuds i I Want A Little Girl, som enda ballad i skivan. Hans spontana smått hesa sång i nämnda låt håller väl inte samma standard som hans spel på tenoren, men har bluesfylld känsla inneboende.

Glädjande att det finns utrymme för sådan här musik i Aylers katalog. Ett bolag som jag trott enbart har haft fri improvisations musik på sin repertoar.