Charles Gayle Trio - Live at Glenn Miller Café

Magnus Olsson, Sound of Music

Glenn Miller Café i Stockholm hade celebert besök i februari i år. Saxofonisten Charles Gayle från New York gjorde ett bejublat framträdande, vilket Ayler Records spelade in och nu till fromma för oss som inte var där släpper på skiva.

Av New York-gardet inom frijazzen är Gayle något av en ensamvarg. Även om han spelat in ett antal skivor med basisten William Parker väljer han ofta mer okända musiker att spela med. Om hans bakgrund vet man inte mycket, förutom att han under många år levde som hemlös i New York. 1988 släppte det svenska frijazzbolaget Silkheart hans första skiva och med klubben Knitting Factory som hemmascen har han sedan dess byggt upp ett välrenommerat rykte.

Vad som delvis skiljer Gayle från många andra saxofonister på dagens frijazzscen är hans förmåga att lyfta in traditioner i sin energiska musik. På ”Live at Glenn Miller Café” blandar han originallåtar med standards som ”Cherokee”, ”Softly as in a Morning Sunrise” och John Coltranes ”Giant Steps”. Och med glöd och en malande intensitet vrider han dem till ett eget uttryck.

Även om soundet inte alltid är lika rivande som när han spelar tenorsax, vilket är det instrument han använt mest, får han altsaxen att både gråta och ge sig ut i virvlande flöden. Variationen är stor; han bökar runt, glider fram och snurrar runt i hög hastighet. I den egna hymnen ”Praising the Lord” planar det dock ut i en inträngande klagan där aylerska fraser stundtals pryder tårarna. Att skivan avslutas med Aylers ”Ghosts” känns därför på inget sätt märkligt.

Med sig har Gayle ett komp som är lika intensivt som han själv. Gerald Benson som vandrar efter bashalsen i högt tempo och Michael Wimberly som ger sig ut i vilda ritter på cymbalen. Musiken bottnar nästan hela tiden i en fast och tryckande rytm. Det är intensivt och svängigt. Närvaron är påtaglig.

Just när jag känner en viss mättnad på den hårda skolan av frijazzen, dyker denna skiva upp och för mig tillbaka. På ett plan går det att säga att den är ännu en i raden av svettiga frijazzskivor. Men när jag tränger in i musiken, upptäcker dess ihärdiga vilja och inte minst ärlighet inser jag att Gayle, Benson och Wimberly lyfter upp det på en högre nivå än det vanliga.