Martin Küchen Trio - Live at Glenn Miller Café

Magnus Olsson, Sound of Music

Natten den 10 april förra året borde rimligtvis saxofonisten Martin Küchen lagt sig med ett leende på läpparna. Om han orkade vill säga, eller inte var fullständigt uppspeedad av den energi han uppmanat under konserten på Glenn Miller Café i Stockholm samma kväll. Som tur var fanns Ayler Records där och spelade in denna exemplariska frijazz.

Som ensam frontfigur i trion ställs Küchens spel inför helt andra krav än med kvartetten Exploding Customer. Där finns viss tid för andhämtning och eftertanke under komponerade teman och när trumpetspelaren Tomas Hallonsten spelar solo. Märk väl att det enbart är en jämförelse av förutsättningarna och inte på något sätt är en nedvärdering av Exploding Customer. I trion är skyddsnätet tunnare, även om den norske basisten Per Zanussi och trumslagaren Raymond Strid har stort utrymme för egna musikaliska utflykter. Dessutom ger de ett fantastiskt understöd.

Delvis är det en annan Küchen vi här möter jämfört med hur han träder fram i Exploding Customer eller i hans ljudskapande projekt, antingen solo eller med Ingar Zach och Nikos Veliotis i Looper. Naturligtvis ligger det närmare Exploding Customer, eftersom båda dessa band finns inom frijazzens hägn. I trion är rollen friare och han får mer tid att utveckla sitt spel. Oavsett om han är mer melodisk som på inledande "The Indispensible Warlords", låter tonerna gå i cirklar i långa sekvenser à la Evan Parker på "No. 8" eller vräker ur sig dem i frenesi som på "Strid Comes". Det är varierat, fullmatat med vilja och kraft samtidigt som det kan smeka mjukt. Och nästan alltid med en vibrato som i alla fall för mig blivit något av hans kännetecken i frijazzsammanhang.

"Strid Comes" är nära tio minuter av stenhård frijazz inklusive trumsolo. Tempot är uppskruvat till max och det är bara att ta av sig hatten i respekt för Raymond Strid. Dynamiken är enorm, samtidigt som det expressiva spelet rullar fram dyker spridda och väl avvägda markeringar upp vilka för rytmen framåt. Det låter så enkelt, men är så otroligt svårt. Basspelet är massivt även om det ibland har svårt att nå fram i den mastiga ljudbilden. Küchen å sin sida svettas fram de flödande tonerna. Han kränger och sliter och lägger an den intensiva stämningen redan från första tonen. Passande nog har han också bytt ut altsaxofonen till den hårdare tenoren.

Om mycket av musiken hör till den expressiva skolan vänder sig "No. 6" mer inåt och mot en mer ljudskapande värld utan fast rytmik. Zanussi blandar djupa fingerspelande toner med gnisslande stråke. Musiken är tillbakahållen och tystnad har en avgörande betydelse. Även om det finns stunder, framförallt i inledningen, som är fina, når det ändå inte riktigt fram. Det blir lite stiltje i uttrycket och de så viktiga detaljerna i denna försiktiga improvisation vill inte riktigt lägga sig på rätt plats. Det är inte alls dåligt, men inte heller lika besjälande som övrigt på skivan.